Sverigelängtan

När jag för över tio år sen bestämde mig för att flytta till Island hade jag väl aldrig anat att jag skulle bli kvar här så här länge. De fakto så har jag aldrig bott så här länge på samma plats någonsin. Och åhja, nog minns jag min rotlöshet, mitt kall, min jakt efter något som jag inte då visste vad det var. Här – har jag funnit ro – här har jag funnit min man, min familj är byggd här. Mitt liv finns här.

Ändå kan jag inte av och till fundera över vad det var egentligen som fick mig att lämna mina rötters land. Och varför jag ännu inte har flyttat tillbaka. Jovisst, tanken har kommit då och då hos både mig och B att vi borde kanske testa att flytta tillbaka. Det har liksom inte blivit så bara.

Just nu saknar jag Sverige enormt. I kväll tittade jag på Änglagård 3 och jag satt och lipade mer eller mindra under hela filmen. Dels för att jag insåg hur lång tid som faktiskt har gått och dels för att jag verkligen saknar Sverige. Och jag vet inte riktigt vad det var som skrämde mig mest. Skådespelarna har på något sätt stannat i tiden hos mitt medvetna och att jag nu vaknade upp ur någon slags vinterkoma och insåg att de har blivit äldre. Ja, tillochmed gamla. Och att det fakto har just gått 10 år.

Herregud det är en hel evighet!

För det var ändå så att beslutet om att flytta hit var enkelt. Jag visste att mitt kall låg åt det här hållet. Att nu ta beslutet att flytta tillbaka är inte riktigt lika enkelt. Jag står som åsnan mellan två hötappar och jag älskar dem både. Mitt hjärta, mage och hjärna är helt enkelt fortfarande i obalans. Och som en god vän sa till mig den gången jag för först kom hit. Du kan aldrig ta ett beslut om inte de här tre centrarna är överrens. De måste matcha för att kunna ta ett beslut.

Eller som Nalle Puh säger. Om du kommer till ett vägskäl och inte vet vilken väg du ska ta är det bäst att sätta sig ner en stund.

Och just nu sitter jag ner…